Här är vad journalister och facere har gemensamt
Dela
Två väldigt olika jobb med många likheter.
Jag brukar snabbt gå förbi alla typer av facere, men inte Malou från Amnesty International. Hon kunde något med sitt kroppsspråk och verbala språk, vilket också är bra att veta om man vill bli journalist. Du kan läsa om hur det fungerade på mig i förra avsnittet.
Du kanske får intrycket att vissa säljare, som i grunden är facers, säger vad som helst för att avsluta en affär. Jag tror uppriktigt på vad Malou berättade för mig. Men oavsett hade det stor inverkan på vårt samtal.
Facers och journalister har gemensamt att de behöver skapa trygghet och förtroende – facers använder det för att rekrytera folk på gatan och journalister använder det för att få källor att öppna sig. Så vad var det som gjorde Malou så otroligt bra på sitt jobb? Jag försörjer mig på att bygga förtroende och jag vet en del om vilken effekt olika typer av frågor har. Jag har också ett stort intresse för psykologi och kroppsspråk, så jag tror att jag upptäckte alla Malous knep. Nu ska jag försöka återberätta och analysera processen:
Den första kontakten
Jag går förbi Storkespringvandet i Köpenhamn. Malou får ögonkontakt med mig och ler. Jag ler tillbaka, hon går mot mig och skakar min hand. Sedan sker den första kontakten. Genom att göra det förbereder hon mitt undermedvetna för mer försiktiga beröringar senare, och eftersom vi redan har rört vid varandra blir det mer naturligt att göra det igen senare. Beröring är en stark indikator på hur trygga vi känner oss, och det hjälper till att skapa ett band med personen vi rör vid.
Vi är likadana.
Hon frågar vad jag gör. När hon hör att jag är journalist börjar hon prata om sin vän som precis har fått en praktikplats som journalist. Malou lyfter fram något hon har gemensamt med mig. Det är klokt, eftersom vi människor instinktivt gillar människor som liknar oss själva. Sedan byter hon ämne och börjar prata om bland annat homosexuellas rättigheter i Ryssland. Samtalet går ungefär så här:
Hon: "Jag kan helt enkelt inte förstå hur någon kan ha något emot homosexualitet. Vad säger du om det?"
Jag: ”Det kan jag inte heller göra, men det finns alltid några som ligger utanför pedagogikens räckvidd, eller hur?”
Hon: ”Haha, ja. Du har nog rätt. Men det fina är att du kan göra något för att hjälpa homosexuella.”
Hon skrattar, trots att det inte var meningen att det skulle vara roligt, och först här introducerar hon det verkliga syftet med samtalet: Jag ska bli medlem i Amnesty.
Hon har skapat en känsla av gemenskap mellan oss, och jag har redan investerat tid och energi i samtalet. Vi har blivit ett slags ”vänner” – och man lämnar inte bara sina vänner utan att höra vad de har att säga. Så nu har hon tid att framföra sina argument.
Vad jag får ut av det
Malou betonar att Amnesty är oberoende, och att pengarna därför kommer från miljontals medlemmar över hela världen. För endast 75 kronor i månaden kan jag bidra till att göra en ständig skillnad för homosexuella i Ryssland och andra som inte lever i samma frihet som vi i Danmark. Pengarna motsvarar bara tre franska varmkorvar – och de flesta är avdragsgilla. Och som medlem får jag medlemstidningen skickad till mig. Längs vägen rör hon mig försiktigt på axeln några gånger.
Först får hon mig att associera att ge pengar till Amnesty med något positivt. Sedan sätter hon själva beloppet i ett mycket konkret sammanhang som är extremt kontrasterande. Jag kan indirekt välja mellan att stödja mänskliga rättigheter eller äta tre korvar, och på grund av skatteavdraget kostar det mig bara cirka 20 kronor. Pengar som jag till och med får en tidning för, och som hjälper andra dygnet runt. Beröringarna får mig att känna ett ännu närmare band med Malou.
Sedan kommer Malou med ett väldigt enkelt formulär och förklarar att en ung, stilig kille som jag kan göra en enorm skillnad. När jag skrattar lite osäkert svarar hon: ”Jag skulle inte ha sagt stilig om jag inte tyckte att du såg bra ut.” Sådana direkta komplimanger används oftast i helt andra och närmare relationer, och det får mig nästan att glömma vår faktiska relation till varandra. Hon bryter den korta tystnaden genom att titta ner på formuläret och säga: ”Ska vi titta på det här? Jag vill verkligen ge dig en stor karmakram.”
Jag är inte buddhist, men vem skulle inte vilja ha något så speciellt som en karmakram? Så jag blev medlem.